(Bilder kommer.... )  

Nu har jag flängt fram och tillbaka en hel del sen sist, livat och lärorikt har det varit till och från!  Nu senast var det chill festival på stranden; en liten semester som var fantastiskt härlig och väl behövd (men när är semester inte välbehövd...?). Precis i slutet av September började det lite mer händelserik livet. Jag och Alice åkte som reseledare till South Luangwa National Park  med 12 amerikaner och 2 tyskar.

En hel del problem uppstod, som att Alice fick muta USD50 för att släppas in over gränsen, att vi inte hade tillräckligt med pengar med oss och att vi var tvungna att åka därifrån 4:30 för att hinna med deras flyg (när vi kom till flygplatsen var det föresten dags för presidenten att landa, så hundratals människor i orange sjöng och dansade). En annan syn, (och tidskrävande aktivitet) är när jag växlar ett par miljoner Zambian Kwacha på black market. Safarin var i alla fall superlyckad och vi såg leopard både på natten och på dagen. Mitt highlight var kolonin av 1000-tals carmine bee-eaters som häckade så här års. Det sämsta var att i all stress (och Amys födelsedagskalas dagen innan) så glömde vi helt bort att ta med batteriet till kameran! På kvällen följde vi även efter 4 lejonhonor på jakt efter en impala. Det tog kanske en time av smygande, men de blev upptäckta och fick ingen middag. En hyena på nära håll såg vi med. Tillbaka vid lägret blev vi välkomnade av elefanter och flodhästar som var liiite för nära (hände titt som tätt...). Elefanten ville gärna äta middag med oss, så när det är ca 3 meter ifrån oss måste vi alla stå absolut stilla och tysta och efter en stund gav han sig av och vi pustar ut.

Lite lagom trötta efter att ha gått upp vid 5 varje dag lämnar vi dem på flygplatsen och en timme senare står vi med välkomstskylt för 10 tyskar. Som tur är tar vår kollega Alex med dem till Luangwa, men först har vi blivit ombedda att imponera på dem med en gästvänlig braii (grillkväll). Sen hade vi några hyffsat lugna och sköna dagar på kontoret, innan det var dags för tyskarna att kommma tillbka och åka några dagar till sjön med mig och Alice. Alex har rapporterat om hur de är väldigt krävande och gillar att klaga, och att en bara äter potatis. Bussen är sen när vi hämtar upp dem och vi möts av dem sjungandes “morning has broken” samt starkt tvivel over hur vi ska få plats i bussen. Väl påväg blir det lite bättre, särskilt när de får stanna till om mata några afrikaska barn med chips. Tyvärr slutar friden när vi kommer fram och några inte är nöjda med sitt boende. Jag spenderar hela eftermiddagen med att trolla fram nya rum, handdukar, toapapper m.m. När solen går ner sitter jag i business meeting på stranden med en av strandkillarna och gör upp om morgondagens aktiviteter. Siffrorna ritas i sanden och det känns som att det kan bli bra och lagom utmanande dagar ändå.

Tyskarna är för rädda för bilharzia för att badandes njuta av sjön, men de älskar de två båtturerna där vi matar fiskarna och the fish eagles. I solnedgången stämmer de upp i hakuna matata för att i nästa sekund kräva 5 min tystnad. En börjar gråta, andra fnissa, vi förstår ingenting. Kanske är det årsdagen av återföreningen av öst och väst. I övrigt förstår och pratar jag mer tyska än jag trodde. Praktiskt för det mesta, men ibland blir det fel och de tor att jag kommer från Irland och inte öland. Hur som helt är kunskaperna användbara för att ta tempen på deras humör.

Sista kvällen kommer flera fram till mig och säger fina ord och allt jobb känns värt det. Nu är jag värd lite semester och att upptäcka Malawi både utan gäster och chef! Vår roadtrip går längs hela sjön och avslutas på Moon Rock Festival i Chinteche. Där har vi  hyrt ett fantastiskt hus för oss och 5 vänner. Ett steg ut ur huset och den oändliga stranden och sjön är där, redo för oss. Sjön är som havet, fast varmt, klart och utan obehagliga överraskningar och vi badar kanske 5 gånger om dagen. Det är nästan svårt att hinna med festivalen (ett par km därifrån) men en hel del musik och dans blev det, särskilt på kvällen.

Ush och fy för att åka hem! Hemma har chefen kommit tillbaka från sin resa med och allt för mycket pengar har gått åt (inte alls vårt fel vill jag bara säga!) och han är vresig. Nu är det bättre, särskilt idag när det är helg igen, det är mitt och Alices födelsedagskalas ikväll och chefen är på fisketävling i Mozambique. Har jag tur får jag åka till Luangwa igen i slutet av nästa vecka. Sen ska jag bestiga berg och jobba lite, innan det är dags för Sverige!