De onda andarna är borta, och jag börjar känna mig mer hemma i Kasane

(sen i  måndags, och inga bilder ville fastna)

Nu är jag framme i Kasane sedan nästan en vecka. Igår var jag med om något av det knäppaste på mycket länge, så det fick mig att skriva ett blogginlägg. Jag lämnar det som en liten cliff hanger och tar det kronologiskt.

För ett tag sedan flög jag till Maun (början till Okavangodeltat) och mötte guiderna Simo och Frank, 15 st 15-åriga kineser, deras kinesiska lärare och deras amerikanska lärare. De skulle ut på safari, genom bushen upp till Kasane och jag fick följa med. För att ge gruppen en anledning till min närvaro hade Simo sagt till dem att jag var med för att kontrollera standarden på hans resor, men i takt med hur mycket vi skojjade med varandra och jag lärde känna gruppen så blev väl den historian lite mindre seriös. Jag fick lite Malawikänsla ibland, med att mest fungera som trevligt sällskap till måltiderna och berätta vad jag kan om djuren under safariturerna. Kineserna tjattrade högljutt från morgon till kväll, så den ultimata naturkänslan infann sig aldrig riktigt. I djurväg såg vi bland annat ett pack vildhundar samt söta lejonungar.  Hett, hett, hett var det med… Men på någon sätt är det en himla härlig känsla att skumpa fram i bilen timme efter timme och se att vildmarken i Botswana är så gott som oändlig. Bland det bästa var också att lära mig så otroligt mycket från guiderna. Frank har varit den som utbildar guider, så vi stod t.ex. alla intresserat och lyssnade på fakta om terimiter en timme och glömde bort de stora djuren. 

Jag började trivas med gruppen (och amerikanaren tyckte det var fantastiskt med en vän som inte heller kunde kinesiska) så väl framme i Kasane fortsatte jag att hänga med dem. Fick följa med på båtturen (i världens åskväder, så vi fick ankra ett tag och sjunga Hey Jude och kinesiska nationalsången för att hålla humöret uppe), till krokodilfarmen, på indisk restaurang och t.o.m. sno åt mig mitt första hotellrum. När vi lämnat dem vid flygplatsen följde ett härligt lugn, som sen blev till ensamhet.

På sista sträcken till Kasane berättade Simo om de jag skulle bo hos. Kanske tog jag upp det i bloggen förra året, men skämt här går ofta ut på att berätta saker som inte är sanna. Och så vet man aldrig om de är sanna eller ej. Jag har börjat inse att det egentligen inte är så noga det där, vad spelar det för roll egentligen? Ibland chanser jag och skrattar, när det stämmer att det var ett skämt känner jag mig stolt över att ha lärt mig. Hursomhelst, efter lite olika historier så kom jag fram till huset med Gillian och Socks. Gillian har varit vild och modell men är nu mycket kristen och lever ett stilla liv, medan Socks lagar mat, är bra mycket äldre, ser ut som en mörkhyad Homer Simpson, dricker en halv liter öl efter jobbet och är ute och röjjer med tjejer hela nätterna på helgen. Någonstans där försöker jag passa in så gott jag kan. Det går inte att promenera till någon affär, lodge eller så. Ibland kommer Simo och kör mig någonstans, jag vet aldrig vad som är på agendan och i störa allmänhet känner jag mig som en docka utan egen vilja. För det mesta accepterar jag det glatt, men ibland blir jag väldigt trött på det och undrar om det verkligen är bra att vara bra på att anpassa sig. Framför allt när jag är hungrig, vilket jag (surprise) är väldigt ofta. Att välja när jag ska äta, eller ens veta när jag kommer få äta saknar jag enormt.

Efter safarin fick jag äntligen tid att sova ut, samt att sätta mig med skolarbetet ordentligt. Hade fått kommentarer från min nya handledare, kritik för att jag börjat med intervjuerna, samt en opponeringsuppgift, så kändes inte riktigt som att jag kom så mycket framåt. Dessutom så har mina farhågor om guidernas förväntningar på mig besannats. De tror att jag ska komma hit och lära dem allt om marknadsföring och att de därmed kommer få mycket nya kunder. Jag försöker att återigen förklarar varför jag är här, men blir återigen presenterad som ”hon som ska lära oss massa om marknadsföring och hjälpa oss”. I veckan ska jag därför hålla en liten lektion/workshop. Ojojoj….tur att jag är bra på att låtsas att jag kan mer än jag kan.

Nu har det varit helg och i  lördags morse var jag ledsen för att jag kände mig lite fast i huset. Alla hade saker att göra och jag var kvar hemma. Men sen åkte jag och Gillian och handlade några timmar (som även inkluderade att jag blev fast vid en dreggig bar för att Gillian och en annan i bilen var tvungna att åka till polisen medan jag var i glassaffären). Sen hämtade Simo upp mig för att ha fest kring elden med deras gäster (stor grupp från Botswanas diamantgruvor). Då blev det bättre och efter mat, dans och stjärnor kom jag hem vid 4. I mitt uttråkade tillstånd på dagen hade jag lovat att följa med Gillian till kyrkan, så vid 8 var jag redo, fast hade jag vetat hur det skulle vara skulle jag inte säga att jag var redo.

Det var bland det galnaste jag varit med om. De första timmarna var det trevligt, vi sjöng och dansade ihop och jag tänkte att det ju egentligen var samma disko som kvällen innan. Sen kom pastorn och skrek/predikade i någon timme, varefter vi säger ”In the name of Jesus Christ, in the name of Jesus Christ” varefter alla hoppas runt och ber/talar i tungor. Jag gick runt och mumlade nonsens på svenska de första gångerna, men när det började spåra ställde jag mig och tittade in i ett hörn. Folk skrek och sprattlade med armarna och tillslut börjar pastorn lägga handen på folks huvud och dra runt med dem på golvet. Tillslut var det min tur och jag försökte att allvarligt följa med i karusellen. Jag lyckades med att inte skratta, men när det återigen hade blivit min tur var det faktiskt obehagligt att vara i någon annans makt sådär så jag fick tårar i ögonen, och kanske tog pastorn det som ett bevis på att han lyckats bedriva mina onda andar för jag slapp både olivolja och spott. Vissa blev så uppslukade i det hela att de hostade och till och med spydde. Själv trodde jag att jag skulle svimma när klockan började närma sig 3, det var hett, jag var hungrig och trött, och det luktade svett och lite spya. Stackars barn som var där, jag hade blivit livrädd!  Det hela slutade med att alla gav pengar till pastorn, och han skämdes inte med att säga att alla skulle vara så givmilda de kunde. Under veckorna måste alla vara pastorn till tjänst. Gillian är den enda med bil, så hon finns nära till hands. 

Dagen innan skjutsade vi honom till KFC.

I slutet av veckan är det en mässa för tyska researrangörer. De jag lånar Internet av är väldigt nervösa inför detta, så nu ska jag gå och peppa/förbereda dem!  

mot bushen

Det här var min tid i Gaborone det, imorgon är det uppstigning i sann Afrika-tid, 05:00, för avfärd.  Kul att intrycken kan vara så olika från förra gången. Då kom jag ju hit med en massa amerikanare och var redo för världens äventyr. Allt var så spännande! Ha! Gaborone är nog en av de mindre spännande huvudstäderna i världen, men just då var att åka iväg själv och se Afrika väldigt spännande.

Med det jag var ute efter den här gången i åtanke har jag haft det mycket bra och det har varit skönt att känna sig hemma och inte så mycket som en turist. Morgnar och kvällar har ofta spenderats på min uteplats. Pluggandes, ätandes, sällskapandes med vänner… Idag var en bra dag, satt vid poolen i skolan med volleybollvänner hela eftermiddagen och sen cocktails med klasskompisarna på kvällen. Bra sista kväll i Gabs!

I måndags ville jag så gärna gå på Rib-night (är bara på måndagar), så som jag har suktat efter den smaken i ett år!! Eftersom jag inte har några utbytes-vänner längre så fick jag inte med mig någon, utan istället blev det en tävling i kinesisk skönsång. Min vän Yaba var bäst men vann inte. Botswana förknippar jag en hel del med Kina, och imorgon blir det mer! Då ska jag nämligen ut på safari med 18 kineser!! (önskar att jag kom ihåg alla de glosor jag pluggade in på gymnasiet!). Istället för att, som planerat, åka direkt till Kasane så möter jag upp min vän safariguiden Simo och åker genom bushen från deltat till Kasane. Mycket trevlig inbjudan!! Fick även en liknande inbjudan från ett av företagen jag intervjuade =D  Dessutom blir det lyx jämfört med sist, det blir flyg istället för 12 timmar buss! Känns väldigt skönt, jag är ju lite nojjig när det kommer till trafiken här, och det känns som jag hela tiden får det bekräftat. Alltid är det nyheter om olyckor på Facebook, och när mina klasskompisar försökte ta sig dit med buss förra året fick en man för sig att ta självmord och körde rakt in i bussen så att den välte. (De klarade sig, men kom inte fram)

När det kommer till projektet så har jag fått 3,5 intervjuer gjorda. Det var verkligen kul att höra vad företagen hade att säga och det känns som att det passar in på det jag vill skriva om, och är bra inför jobbet i vår. Men man får lirka fram svaren en del… När det kommer till de statliga organisationerna var det inte lika spännande, snarare frustrerande. Här är det väldigt viktigt att ha rätt kläder, men jag kände mig aldrig riktigt bekväm i den där pennkjolen och kavajen. I minibussen. I värmen. När det fläktar känns det som att någon öppnar en ugnslucka. I natt kom första regnet! Den lukten är fantastisk. Jag är alltid så sandig, så när jag duschar brukar det också lukta så.

Ibland sitter jag i skolan och pluggar, då kan man gå till polen och simma några längder sen. Någon annan träning orkar man ju inte i hettan! I helgen upptäckte jag dock det bästa pluggstället; det fina hotellet 5 min bort! Fin pool, perfekt temperatur och god mat. Är nog där jag både njutit mest och fått mest gjort. Dessutom träffade jag min gamla turismlärares ex, så var ju lite kul att säga ”jag har träffat din dotter”. Ett helt gäng svenskar var det och han var turledaren. Fick lite bra kontakter till senare, samt kunde skicka upp hans grupp till in vän i Kasane, som fick lite business. Och det är mot honom (vännen i Kasane, Simo) som jag ska imorgon bitti för safarin.

Bästa att sova några timmar nu.

 

 

Häromdagen anlände jag till Botswanas huvudstad, Gaborone. Jag råkade landa klädd i min blå kjol, vita tröja, blå solglasögon och svarta handväska. Helt i Botswanas färger med andra ord. Detta ska jag nog göra till en tradition när jag anländer i nya länder, det kändes lite högtidligt och vördnadstfullt.

Väl på flygplatsen möttes jag av en man med en stor skylt det stod Malin Arnesson på. Vilket välkomnande, känns tryggt! Något liknande kan jag inte minnas, förutom när jag kom hem till Kalmar från Afrika och Camilla och Emma stod med sin fina skylt med hjärtan utanför bussen! Och så lyxigt med 2 timmars flyg istället för 36h buss som sist. Blev körd till mitt hus, som är ett typiskt sådant hus som en house maid skulle bo i, alltså en stuga på baksidan av ett finare hus. Fast nu lät det lite negativt, det är supermysigt! Har ett rum med en säng, sen går man ut till toa och dusch och till några kokplattor. Och sen ett bord och stolar och grill och hängmatta där utanför. Jag har även sällskap av en stor spindel bakom spegeln ovanför sängen, och en lite mindre i duschen. Vilken himla tur att jag är rädd för getingar och inte spindlar!

Gaborone är i princip motsatsen till Kapstaden. Det är svårt att beskriva staden, men vad man möts av är hetta, ett lugn och en himla massa brunrött damm och taggbuskar. Kapstadens ständiga känsla av uppdelning mellan svarta och vita, rika och fattiga o.s.v. är inte heller lika tydlig. Här är ju nästan alla svarta, och även fast han i mitt hus nog är rätt rik har han inte pool. Fastän det är en huvudstad finns i princip inget att titta på, och hittills har jag bara varit hemma och på campus men känner inte att jag missat något. Riktigt varmt är det med, tur att jag gillar det. Lite roligt är att mitt i denna gassande sol så börjar folk skriva på Facebook om den häftiga solförmörkelsen som tydligen äger rum samtidigt. Hur kunde jag missa detta?

På campus har mina fötter hittat runt av sig själva och jag har mött gamla vänner från olika håll. Så himla roligt, och fast än jag sagt att jag skulle komma så är de så förvånade. Jag har nog egentligen bara fått ett par timmars pluggtid i den luftkonditionerade ekonomibyggnaden, men idag tror jag ändå att jag fick kläm på den där inledningen. Mycket skönt, så att jag nu vet varför jag skriver allt och hur det hänger ihop. Dessutom har jag fått mina två första intervjuer inbokade, tyvärr är båda två exakt kl 9 på måndag morgon. Ikväll stannade jag kvar på campus för volleybollträning, tyvärr var det inte så många som kom. Och en del tillfälllen, som detta, får mig att minnas att det stundtals var lite jobbigt att vara utbytesstudent. Att alla bara pratar på ett språk man inte förstår och skrattar i någon slags gemenskap man inte riktigt kan vara del av fullt ut.  Kul att jag inte vara lika kass på att spela som förut i alla fall. En annan liten kulturskillnad är ju det där med tid. Ett par timmar om dagen spenderas nog på att vänta på någon/något. Fick ju en liten försmak på det i Kapstaden när jag skulle möta Mandy på stranden. Jag sa att jag skulle komma 16:16:30 och Mandy sa ca 15:30. Det slutar med att jag kommer dit 17:15 och hon 18:30!! 

Kapstaden

(skrivet igår kväll)

Kapstadenbor är nog bland de trevligaste människorna som finns, och i morgon åker jag till Botswana!

Just nu sitter jag på hostelets konstgjorda gräsmatta och äter jag yoghurtglass, jag har nyss provat en advokat från Algeriets brudklänningar. Lugn och trevlig sista kväll. Dagen har varit full rulle sen 7 i morse, så orkar inte göra något mer av sista kvällen.

Resan hit gick väldigt bra, sov mest hela tiden. Eller kanske inte alla 21 timmarna. Och den började inte så bra, då passet, plånboken och mobilen blev kvar i bilen liiiite för länge. Det var fint att komma fram och låta alla glömda små minnen återvända. Musik från 5 olika mobiler samtidigt,uttryck som  "Yebo”och "shua", klisterlappar om penis enlargement och regaining of lost lovers och allt annat som hör staden/Afrika till.  Jag hade bokat hostel i det område jag bodde i sist, så mycket minnen även där  och det första jag gjorde var att gå ner till mitt gamla hus och kramar Tamaar många gånger om. Fantastiskt att ses igen. Synd att ingen annan i huset bodde kvar, men tur att just hon inte flyttat där ifrån. Precis som på Kapstadenvis blev det mörkt lite för tidigt, och det var bäst att gå hem. Jag har även promenerat en hel del, till alla platser jag brukade vara på och till många bostadsområden för att se var jag kan tänka mig att bo. Och ätit all mat jag brukade äta. Igår fick jag äntligen min triple decker chicken pizza, och jag har nog ätit en 5 guava om dagen. Och sniffat ordentligt i (guava)påsen varje gång jag varit inne på hostelset. 

De kommande dagarna var det allt för mycket regn! Riktigt aprilväder. Jag som så gärna ville vandra och ligga på stranden! Kapstaden är verkligen en utomhus och utflyktsälskares stad, så blev lite oinspirerad av detta. Jag tog båten ut till Robben Island, vilket var riktigt bra och häftigt att ha sett. Såg bänken där Mandela skrivit Long Walk to Freedom, och vår guide hade jobbat i köket under sin fängelsetid och hade därför all koll på allas aktiviteter och smuggling. Hade även sällskap med en stor grupp från ANC på turen.

Blöt blev jag hur som helst i regnet, så rätt så spontant så blev det surflektion två dagar i rad. Det var riktigt kul, måste verkligen anamma denna hobby när jag kommer hit för en längre tid. Under ca 5 minuter skulle min instruktör upp på land och hämta sin bräda. Då händer det. Hajjarnaaaaa! Tror jag, 3 meter ifrån mig sticker trekanten upp. Men det är sälar! Ojoj vad lätt man blir orörlig i vatten.

På hostelet träffade jag en tjej som i vanliga fall bor på den lodge i South Luangwa (Zambia) som vi åkte med kunderna till när jag jobbade i Malawi, och också hade bott i Kapstaden innan! Så vi återupplivade lite minnen av frozen margarithas, biljard o.s.v… En annan tjej där har precis flyttat hit permanent och vi var på stranden och på en kväll på Long Street. (Ses om ett år Mandy och John!) Trots allt var det lite väl lugnt och off i Observatory (mitt område), så till helgen flyttade jag in till stan. Till helgen var det också dags för gruppen svenska turister från företaget jag ska jobba på att dyka upp, så då var det slut på egen fritid. Vädret blev plötslig perfekt och jag fick följa med på olika utflykter; till Cape Point och så idag på kåkstadsturen. Kul och lärorikt att höra vad de tänkte och hur resan går till! Efter kåkstadsturen idag mötte jag upp en svensk sportjournalist, och vi besteg Lions Head.

Imorgon bär det av mot seriösare breddgrader. Dags att skriva en rad eller två på projektet kanske. Kapstaden har varit riktigt fint, och jag har sett mycket, hört många historier och träffat många människor. Ibland har jag dock saknat en kompanjon, men det går kanske över när jag väl slår mig till ro i Botswana. 

(Här har jag låtit bilderna ladda några timmar, men det räcker visst inte. De kommer senare!)

Turistgruppen!

Cape point

Mandelas cell i 18 år

Berget vi gick upp för, och Camps Bay 

Tågminnen...