(sen i måndags, och inga bilder ville fastna)
Nu är jag framme i Kasane sedan nästan en vecka. Igår var
jag med om något av det knäppaste på mycket länge, så det fick mig att skriva
ett blogginlägg. Jag lämnar det som en liten cliff hanger och tar det
kronologiskt.
För ett tag sedan flög jag till Maun (början till
Okavangodeltat) och mötte guiderna Simo och Frank, 15 st 15-åriga kineser,
deras kinesiska lärare och deras amerikanska lärare. De skulle ut på safari,
genom bushen upp till Kasane och jag fick följa med. För att ge gruppen en
anledning till min närvaro hade Simo sagt till dem att jag var med för att
kontrollera standarden på hans resor, men i takt med hur mycket vi skojjade med
varandra och jag lärde känna gruppen så blev väl den historian lite mindre seriös.
Jag fick lite Malawikänsla ibland, med att mest fungera som trevligt sällskap
till måltiderna och berätta vad jag kan om djuren under safariturerna.
Kineserna tjattrade högljutt från morgon till kväll, så den ultimata
naturkänslan infann sig aldrig riktigt. I djurväg såg vi bland annat ett pack
vildhundar samt söta lejonungar. Hett,
hett, hett var det med… Men på någon sätt är det en himla härlig känsla att
skumpa fram i bilen timme efter timme och se att vildmarken i Botswana är så
gott som oändlig. Bland det bästa var också att lära mig så otroligt mycket
från guiderna. Frank har varit den som utbildar guider, så vi stod t.ex. alla
intresserat och lyssnade på fakta om terimiter en timme och glömde bort de
stora djuren.
Jag började trivas med gruppen (och amerikanaren tyckte det
var fantastiskt med en vän som inte heller kunde kinesiska) så väl framme i
Kasane fortsatte jag att hänga med dem. Fick följa med på båtturen (i världens
åskväder, så vi fick ankra ett tag och sjunga Hey Jude och kinesiska nationalsången
för att hålla humöret uppe), till krokodilfarmen, på indisk restaurang och
t.o.m. sno åt mig mitt första hotellrum. När vi lämnat dem vid flygplatsen
följde ett härligt lugn, som sen blev till ensamhet.
På sista sträcken till Kasane berättade Simo om de jag
skulle bo hos. Kanske tog jag upp det i bloggen förra året, men skämt här går
ofta ut på att berätta saker som inte är sanna. Och så vet man aldrig om de är
sanna eller ej. Jag har börjat inse att det egentligen inte är så noga det där,
vad spelar det för roll egentligen? Ibland chanser jag och skrattar, när det
stämmer att det var ett skämt känner jag mig stolt över att ha lärt mig. Hursomhelst,
efter lite olika historier så kom jag fram till huset med Gillian och Socks.
Gillian har varit vild och modell men är nu mycket kristen och lever ett stilla
liv, medan Socks lagar mat, är bra mycket äldre, ser ut som en mörkhyad Homer
Simpson, dricker en halv liter öl efter jobbet och är ute och röjjer med tjejer
hela nätterna på helgen. Någonstans där försöker jag passa in så gott jag kan.
Det går inte att promenera till någon affär, lodge eller så. Ibland kommer Simo
och kör mig någonstans, jag vet aldrig vad som är på agendan och i störa
allmänhet känner jag mig som en docka utan egen vilja. För det mesta accepterar
jag det glatt, men ibland blir jag väldigt trött på det och undrar om det
verkligen är bra att vara bra på att anpassa sig. Framför allt när jag är
hungrig, vilket jag (surprise) är väldigt ofta. Att välja när jag ska äta,
eller ens veta när jag kommer få äta saknar jag enormt.
Efter safarin fick jag äntligen tid att sova ut, samt att
sätta mig med skolarbetet ordentligt. Hade fått kommentarer från min nya
handledare, kritik för att jag börjat med intervjuerna, samt en
opponeringsuppgift, så kändes inte riktigt som att jag kom så mycket framåt. Dessutom
så har mina farhågor om guidernas förväntningar på mig besannats. De tror att
jag ska komma hit och lära dem allt om marknadsföring och att de därmed kommer
få mycket nya kunder. Jag försöker att återigen förklarar varför jag är här,
men blir återigen presenterad som ”hon som ska lära oss massa om marknadsföring
och hjälpa oss”. I veckan ska jag därför hålla en liten lektion/workshop.
Ojojoj….tur att jag är bra på att låtsas att jag kan mer än jag kan.
Nu har det varit helg och i lördags morse var jag ledsen för att jag kände
mig lite fast i huset. Alla hade saker att göra och jag var kvar hemma. Men sen
åkte jag och Gillian och handlade några timmar (som även inkluderade att jag
blev fast vid en dreggig bar för att Gillian och en annan i bilen var tvungna
att åka till polisen medan jag var i glassaffären). Sen hämtade Simo upp mig
för att ha fest kring elden med deras gäster (stor grupp från Botswanas
diamantgruvor). Då blev det bättre och efter mat, dans och stjärnor kom jag hem
vid 4. I mitt uttråkade tillstånd på dagen hade jag lovat att följa med Gillian
till kyrkan, så vid 8 var jag redo, fast hade jag vetat hur det skulle vara
skulle jag inte säga att jag var redo.
Det var bland det galnaste jag varit med om. De första
timmarna var det trevligt, vi sjöng och dansade ihop och jag tänkte att det ju
egentligen var samma disko som kvällen innan. Sen kom pastorn och skrek/predikade
i någon timme, varefter vi säger ”In the name of Jesus Christ, in the name of
Jesus Christ” varefter alla hoppas runt och ber/talar i tungor. Jag gick runt
och mumlade nonsens på svenska de första gångerna, men när det började spåra
ställde jag mig och tittade in i ett hörn. Folk skrek och sprattlade med
armarna och tillslut börjar pastorn lägga handen på folks huvud och dra runt
med dem på golvet. Tillslut var det min tur och jag försökte att allvarligt
följa med i karusellen. Jag lyckades med att inte skratta, men när det återigen
hade blivit min tur var det faktiskt obehagligt att vara i någon annans makt
sådär så jag fick tårar i ögonen, och kanske tog pastorn det som ett bevis på
att han lyckats bedriva mina onda andar för jag slapp både olivolja och spott.
Vissa blev så uppslukade i det hela att de hostade och till och med spydde.
Själv trodde jag att jag skulle svimma när klockan började närma sig 3, det var
hett, jag var hungrig och trött, och det luktade svett och lite spya. Stackars
barn som var där, jag hade blivit livrädd! Det hela slutade med att alla gav pengar till
pastorn, och han skämdes inte med att säga att alla skulle vara så givmilda de
kunde. Under veckorna måste alla vara pastorn till tjänst. Gillian är den enda
med bil, så hon finns nära till hands.
Dagen innan skjutsade vi honom till KFC.
I slutet av veckan är det en mässa för tyska researrangörer. De jag lånar Internet av är väldigt nervösa inför detta, så nu ska jag gå och peppa/förbereda dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar